Till att börja med vill jag påminna om årsmötet och det minijumbo som kommer att hållas i Höganäs i anslutning till årsmötet, i juni månad. Datumena har varit inlagda i kalendern länge, men kalenderhändelserna har nu uppdaterats med lite matnyttigare information. Det händer saker lite då och då i kalendern, så håll gärna ett öga på den!
I sydliga delar av landet vädrar vi vår nu. De första vårblommorna började dyka upp för flera veckor sedan och man märker stadigt att det blir både ljusare och varmare ute. Än så länge kan det komma någon köldknäpp, men eder webmaster passade ändå på att utnyttja den gångna lördagen (som var väldigt solig och fin) till att tvätta bort vintersaltet från sidvagnen. När jag häromåret totalrenoverade mitt sidvagnsekipage efter att under allt för många vintrar ha låtit den bli förstörd av salt utan att tvätta den ordentligt, så sa jag bestämt till mig själv att framöver så ska saltet minsann aldrig få sitta kvar. Den ska minsann spolas av så fort som möjligt efter vinterkörning! Nåja, det var lätt att tänka men mindre lätt att leva upp till, visade det sig… så tyvärr har rostfläckarna redan börjat komma. Men så är det väl för en vinteråkare i saltiga Skåne.
Jag tänkte visa upp ett litet stycke historia den här gången och bjuda på lite betraktelser från mitt håll. Jag gjorde en rensning i förrådet för en tid sedan, och hittade då en låda med gamla barndomsminnen. Bland gamla teckningar och simmärken m.m. så hittade jag den här fina muggen:
Det är förvisso den gamla loggan, som bara representerar ena halvan av vår organisations historia, men å andra sidan tror jag den är så pass gammal att det på den tiden nog var den enda tillgängliga loggan. Rätta mig gärna om jag har fel.
Det finns några detaljer som jag tycker är särskilt intressanta med muggen (förutom att den på andra sidan bär på mitt namn, så den är helt uppenbart min). Loggan är handmålad. Jag vet att fler i min familj fick likadana muggar. Även de måste rimligtvis ha gjorts för hand, och det måste ha svalt en hel del tid, det här. Muggen är signerad, och jag känner väl till personen som målat, eftersom det är en gammal god vän till familjen – och säkerligen välbekant för alla som varit med i sidvagnsklubben en längre tid.
Numera är det enkelt att beställa trycksaker, pins, banderoller m.m. med föreningsloggor och liknande, även för små föreningar. Jag själv tillhör den yngre delen av sidvagnsåkarkollektivet, så i mitt vuxna liv har det varit just det som varit det naturliga – att man beställer något från ett företag. Jag kan därför inte riktigt låta bli att bli imponerad av sådant här! Och detta trots att ett av mina andra fritidsintressen är historiska hantverk i alla tänkbara material, allt från tyg och läder till trä, ben och silver. Jag råkar känna till att min egen farmor broderade klubbens logga på de tygmärken som såldes till föreningsmedlemmar på den tiden, och det är precis samma sak med det som med muggen. Vi är bortskämda idag med hur enkelt det är att beställa saker, men det gör såklart också saker och ting just enklare.
Muggen är också daterad: -85. Jag var tre år gammal då. Jag växte upp med sidvagnar och med sidvagnsklubben, och på den tiden kanske det kunde betraktas som självklart att även jag skulle bli sidvagnsåkare – men hur många av de barn jag mötte på sidvagnsträffarna då kör sidvagn idag? Alldeles för få! Inspirerande och glädjande då med den diskussionstråd som dök upp i vår facebook-grupp häromdagen, där det dök upp ett flertal bilder från de senaste åren, på ekipage med barn i vagnarna. Även om det inte är samma antal barnfamiljer med sidvagn som det var 1985 så är sidvagnssläktet inte utdött ännu, och jag tror på en ökning framöver!
Så vad hände med barndomsminnena i lådan då? Ja, några rensades bort, men det mesta fick ligga kvar i lådan. Just den där muggen kunde jag inte göra någotdera med. Att kasta den var absolut inte ett alternativ, det finns inte ens på kartan. Men att stoppa ner den i en låda långt in i förrådet igen, det kändes verkligen inte heller rätt. Jag är lite skeptisk till att ta den med ut i sidvagnspackningen, och den är lite för liten för att jag ska vilja dricka mitt vardagste i den. Men jag vill ju att den ska användas, för jag tycker att den är så fin! Kompromissen blev att jag numera använder den som tekopp varje gång jag har hantverkskväll här hemma, vilket är hyfsat ofta – en gång i veckan ungefär. Det passar rätt bra, för det skulle vara orättvist mot gästerna om jag använde min vardagskopp då, eftersom halva tekannan ryms i den koppen…
