Teknikhörnan 1 – Sidvagnsmotorcykelns konstruktion

Begreppet sidvagnsmotorcykel kan förekomma i två grundkoncept:

  1. En ”vanlig” motorcykel med tillkopplad sidvagn. Motorcykeln är inte modifierad utan kan, då sidvagnen kopplas ifrån, köras solo.
  2. Permanent sidvagnsekipage. Motorcykeln är modifierad till sin tjänst just som sidvagnsmotorcykel. Sidvagnen är inte enkelt bortkopplingsbar och motorcykeln går inte, på grund av modifieringarna, att köra som solo- motorcykel. Modifieringarna består av minskat försprång på framgaffeln för att minska självstyrningskrafterna, bottenlänkfjädring fram för att förbättra framhjulets spårning vid sidokrafter, hårdare fjädring och stötdämpare för att minska krängning, hjul med mindre diameter och bredare slitbana på däcken för att ta upp ökade sidobelastningar och förbättra livslängden på däcken. Eventuellt något bredare styre därför att man verkligen styr ett sidvagns- ekipage. Om sidvagnen är försedd med broms skall denna kopplas så att den verkar tillsammans med bakhjulsbromsen.

I båda fallen gäller att motorcykel och sidvagn är fast förenade, helst med fyra fästpunkter, två undre och två övre.

Det finns också lösningar där man monterar motorcykelns drivpaket, sadel, tank och annat nödvändigt för dess funktion på en ny ramkonstruktion med hjulupphängning för tre hjul där sidvagnsramen är integrerad. En sådan är engelska Trisis. Fördelen med denna konstruktion är att man får en homogen ram för hela ekipaget där hjulupphängningen är utformad för sidvagnsbruk.

Holländska EML, tyska Greiff med flera använder sig av hjälpramar som bultas på motorcykelns ram för att förstärka denna och underlätta sidvagnens montering. Det finns också sidvagnstillverkare som erbjuder styrning på sidvagnshjulet vilket underlättar kurvtagning och väghållning avsevärt.

Nästa tips

Comments are closed.